En båtklubbs samlade 50-åriga minnen finns inte alltid nedtecknade, trots det arbete som idoga protokollförare har utfört genom åren. Allt finns inte bevarat, allt har inte blivit satt på papper.

Att det trots det blev möjligt att sammanställa en 50-årshistorik för Stallmästaregårdens Båtsällskap beror på två personer. De både hedersmedlemmarna Bernt Andersson och Nils Andersson, som båda har varit med i sällskapet alla de 50 åren och som har vidarebefordrat sina personliga minnen och hågkomster.

Bernt som bokstavligen har växt upp med sällskapet, som föddes samma år som SBS föregångare SBK bildades och där hans far för övrigt i flera år var ordförande. En post som Bernt själv senare besatte i SBS. Den något äldre Nils, eller Långa Nils, som de flesta kallar honom, var med som aktiv redan i SBK och har under alla de gångna åren tagit aktiv del, både i styrelsearbete och i handfast vardagsarbete i SBS.

De fotografer som dokumenterat livet i klubben är i de flesta fall anonyma. En annan som i bilder, fast med pensel, fångat livet i SBS är sällskapets egen konstnär, Ragnar Blomberg, vars målning är den gamle hamnbasen utgår omslagsillustrationen till den här tidskriften.

Nedan följer en krönika i ord och bild över åren 1936-86 med Stallmästaregårdens Båtsällskap.

Mats Öijvall, Ordförande 2020

Grattis på 50-årsdagen

”Att få vara med och fira en vital 50- åring med en så brokig bakgrund som SBS känns mycket hedrande. Med en beundransvärd livsgnista har den överlevt allt från besvärliga arrendatorer via krigsår med körförbud och moderna tiders försök att ”länka” sig igenom. Med en tillbakablick genomskådar man många individuella och gemensamma insatser som gett jubilaren mången hälsosam injektion att överleva.

Det mest fantastiska är att 50-åringen inte har åldrats, den har tvärtom föryngrats och lever väl med en hög acceptans av blandningen mellan trä, plast och kranlyftstankar.

Jag kan inte annat än ställa mig stum av beundran för sin vilja till anpassning, stödd av ett HÄRLIGT gäng medlemmar.

Grattis på 50-årsdagen”

Beiron Brottsjö, Ordförande 1986.

SBK blir SBS – från marina till båtklubb

Stallmästaregårdens Båtsällskap, SBS, kom till 1936 genom en sammanslagning av två klubbar. Den växte fram i en föregångare till vår tids marinor och tvångsförlöstes genom kejsarsnitt av myndigheterna.

En småbåtshamn fanns vid Stallmästaregården redan vid sekelskiftet. Hamnområdet låg på kommunal mark, men arrenderades av en privatperson. Hamnanläggningen, med slip och andra attiraljer var hans privata egendom.

Han hade övertagit hamnen efter sin far och bodde, liksom fadern tidigare hade gjort, fram till 20-talet i den lilla röda stugan nedanför restaurangen.

De levde på de avgifter som båtägarna fick betala för bryggplatser och vinteruppläggningsplatser. På vintrarna plogade de upp avgiftsbelagda skridskobanor på isen och inkomsterna drygades ut med försäljning av bensin, oljor och färg till båtägarna.

SBK

1921 beslöt några av båtägarna i hamnen att gå samman och bilda en förening. Stallmästaregårdens Båtklubb, SBK. Dels för att i tidens anda idka båtliv med sällskapsliv under organiserade former, med det främsta motivet var att gemensamt försöka påverka förhållandena i hamnen. För missnöjet med arrendatorn och hans sätt att sköta hamnen var stort.

Den nya klubben byggde sig ett klubbhus på hamnområdet och hyrde en klubbholme för utflykter och sammankomster. De lyckades påverka hamnägaren och genomdriva en del mindre förbättringar i hamnen, men framförallt fick medlemmarna via sin klubb och styrelse möjlighet att föra fram önskemål och klagomål till arrendatorn och myndigheterna.

Metmaskarna

Tio år senare, 1931, bildades i hamnen en ”konkurrerande” klubb som fick namnet Stallmästaregårdens Motorsällskap, SMS. Den understöddes av arrendatorn som möjligen hoppades att på så vis kunna bli av med de för honom besvärliga SBK:arna.

Av SBK:arna kallades nykomlingarna lite föraktfullt för ”metmaskarna”, efter den nya klubbens standert. De svängda bokstäverna SMS i emblemet liknade mest slingrade metmaskar, tycket de.

Stämningen och förhållandena i hamnen blev knappt bättre av allt detta. Kontroverserna blev i stället allt fler och fler och allt oftare skrev SBK:arna klagoskrivelser till Stockholms hamnstyrelse.

Ny klubb

Hamnstyrelsechefen, Salomon Vinberg, tröttnade till sist på allt bråket och kallade till räfst och rättarting. Hamnarrendatorn och representanter för de båda klubbarna kallades till ett möte och arrendatorn förhördes av sina förehavanden.

Mötet resulterade i att han fråntogs arrendet som i stället övergick till båtägarna. Men vilka båtägare? Det fanns ju två klubbar som representerade båtägarna och ingen av klubbarna var beredd att släppa ifrån sig hamnen till ”konkurrenten!.

Tvisten löstes till sist med att de båda klubbarna, SBK och SMS, slogs samman till en ny klubb, Stallmästaregårdens Båtsällskap, SBS. Det skedde den 25 september 1936.

Arrendatorn blev anställd

”Sällskapets ändamål är att tillvaratagna medlemmars intressen som båtägare, såväl som ekonomiskt ideella; att sörja för att goda hamn- och vinterförvaringsplatser finns för aktiv medlems båt samt att främja god trafikkultur och sportsmannaanda såväl på sjön som på land”.

Det var sällskapets ändamål, enligt de nya stadgar som antogs.

Nu hade man en klubb – och en egen hamn. Men det blev en dyrbar historia.

Arrendatorn ägde ju de inventarier som fanns i hamnen; slip och vagnar etc. Det kostade SBS 6000 kr att överta detta. En aktningsvärd summa på den tiden. Dessutom anställdes arrendatorn som hamnmästare med en lön på 1 700 kr per år. Ett förhållande som varade under några år.

En storsint men dyr lösning av de gamla tvisterna och motsättningarna som ledde till höjda avgifter och en ansträngd ekonomi för det nya sällskapet. Några förbättringar hade man inte råd med under flera års tid.

Klubbvimpeln

Med stämningen och andan i det nya sällskapet blev god och allt verkade bra, med ett undantag: den nya standerten eller klubbvimpeln.

Den hade utformats i all hast och bokstäverna hade fått samma svängda utformning som på SMS-vimpeln. Köpmotståndet bland de gamla före detta SBK:arna var stort. Det var den gamla motsättningen med ”metmaskarna” som spökade.

Efter ett par år ändrades standerten och fick det utseende och den utformning den har idag.

Allt går igen

Mycket som diskuterades på klubbmötena var frågor som kommer igen på dagens möten och nutidens mötesdebatter är som ekon av dåtidens.

Förslag till förändringar mötte kritik och invändningar. Styrelse och andra förtroendevalda fick sina fiskar varma och många gånger var det svårt att hitta folk som var villiga att ställa upp. Styrelsen å sin sida hade ibland anledning att klaga på medlemmarna.

Å andra sidan har mycket beröm och många tack utdelats och otaliga av de saluter som skjutits och de leverop som har utropats för enskilda medlemmar och för Stallmästaregårdens Båtsällskap.

Brunnsviken

Brunnsviken och miljön omkring är en omistlig del av SBS. Redan Gustav III förstod att uppskatta den natursköna miljön vid Haga och inspirerade av sina Italien-resor, satte han sin prägel på omgivningarna genom att ge namn åt Albano, Frescati och Tivoliudden.

Små båtar

Andra som förstod att uppskatta Brunnsviken var den snabbt växande befolkningen på Norrmalm under 1800-talet och 1900-talets början.

Vare sig de var inflyttade från byarna längs Roslagskusten eller från insjö- Sveriges bondbyar insåg de fördelen med att ha en liten båt i Brunnsviken för utflykter och lite fiske för att dryga ut hushållet.

Stora båtar

Även större båtar har förekommit i Brunnsviken. Vid Stallmästegården fanns in på 1900-talet en stor brygga som anlöptes av två passagerarbåtar som trafikerade bryggorna Brunnsviken och Edsviken, men även seglande lastbåtar tog sig igenom den smala passagen vid Ålkistan. Idag förekommer det ett större sällskap chartrar en sightseeingbåt för att sjövägen åka till Stallmästaregården för att äta.

Ålkistan

Ålkistepassagen, den enda passagen mellan Brunnsviken och Värtan med havet utanför, var länge ett stort bekymmer för båtarna. En av hjärtefrågorna för klubbens föregångare, SBK, var att försöka förmå myndigheterna att bredda Ålkistan. 1936, samma år som SBS bildades lyckades det nya större sällskapet att med gemensamma krafter få Stockholms hamnstyrelse att spränga bort en del berg så att Ålkistan blev lättare att passera.

Inte nog med att passagen var smal och grund med våra strömmar var trängseln, särskilt på söndagarna, olidlig. Förutom alla motorbåtar och små segelbåtar från SBS, Albano, Haga och Ejdern (en numera försvunnen klubb som höll till vid nuvarande kommunala bryggan längst ut med Bellevueudden), så skulle segelbåtarna från Segelsällskapet Brunnsviken och Vega igenom.

(Sedermera fick de sin hamn utanför Ålkistan, mittemot Bockholmen)

Segelbåtarna drogs genom passagen längs det gångbord som det i dag bara finns rester kvar av. För att segelbåtarna med sina master skulle komma igenom måste den dåvarande gamla landsvägsbron och klaffbron för Roslagsbanan öppnas. Klaffbron öppnades i sin helhet, med landsvägsbrons öppning var liten och mastarna måste passas i den smala broöppningen. Allt detta tog lång tid och under tiden fick inga motorbåtar passera.

Om dessutom passagerarbåten ”Edsviken” kom samtidigt blev det närmast kaos, berättar de som var med och upplevde den tiden.

Nybrokanalen

Men det har funnits planer på en alternativ förbindelse mellan Brunnsviken och Saltsjön. Nybrokanalen, eller Birger Jarls-kanalen kunde den ha hetat med tanke på att den skulle ha haft ungefär samma sträckning som nuvarande Birger Jarlsgatan.

Vid Jarlaplan fanns tidigare en sjö, Träsket, som efterhand som den dränerades förvandlades till sankmark. Vattnet rann i två bäckar, södra och norra Rännilen, varav den ena mynnade i Nybroviken medan den andra rann ut i Brunnsviken.

På 1830-talet då Packartorgsviken, eller Katthavet som det också kallades, fylldes ut och så småningom blev Berzelli park, kom ett förslag om att bygga en kanal mellan Packartorget vid Nybroviken och Brunnsviken.

Norra länken

Andra, mindre tilltalande planer har funnits för Brunnsviksområdet, Tex Norra Länken. En motorvägsförbindelse mellan Albano och Norrtull, som skulle skära rätt igenom Bellevueparken, tvärs över vår hamn och vår månghundraårige granne, Stallmästaregården.

Samma brist på miljökänsla och historiehänsyn präglade en del av de så kallade Brunnsviksutredningarna.

Hagaparken var värdelös som rekreationsområden i sin nuvarande utformning, slog en utredning fast. För att göra den angenämare skulle kontorshus byggas längs E4 upp mot Haga Norra som en bullerskärm. Parken skulle omvandlas till en tuktad park och en bro skulle anläggas över Brunnsviken, där organiserad småbåtsuthyrning för söndagslediga stockholmare skulle vara en färgklick enligt arkitekternas visioner. Skräpiga båtklubbshamnar skulle inte få störa bilden av Stockholms egen motsvarighet till Hyde Park eller Central Park.

Brunnsviksklubbarna lyckades stoppa planerna på skrivbordsstadiet.

Brunnsviken – kloaken

En annan sak som SBS och de andra båtklubbarna har varit med om att påverka är frågan om vattnet i Brunnsviken.

Allt eftersom Stockholms och Solnas växande bebyggelse kröp allt närmare Gustav III:s lantliga idyll, så ökade föroreningarna i Brunnsviken. Orenat avloppsvatten rann ut i viken från flera håll och när det nådde sitt kulmen var Brunnsviken en kloak.

För den stackars värnpliktige som råkade trilla i vattnet när ingenjörssoldaterna på gamla Ing 1 byggde färja i Brunnsviken löd ordern: Magpumpning på Karolinska om han hade fått en kallsup. Ett galghumoristiskt hot för att avhålla svettiga soldater från att lura till sig ett svalkande dopp.

Galghumorn i sällskapet pekade på en fördel med det förorenade vattnet. Båtarna behövde ingen speciellt växtskyddande bottenfärg. Ingenting kunde ändå växa på båtbottnarna.

Brunnsviken – badviken

På 70-talet inleddes ett projekt för att blåsa nytt liv i Brunnsvikvattnet genom att med stora pumpar försöka syresätta det livlösa bottenvattnet på de djupaste ställarna. Men enbart luftning av vattnet räcktes inte. Då kom ett förslag om en rörledning från Värtan till Brunnsviken via Veterinärhögskolan.

Båtklubbarna, som länge hade begärt att Ålkistan skulle fördjupas föreslog det som alternativ. Ålkistan grävdes ur för att ge plats för rörledningen, som med hjälp av pumpar pumpar ut det stillastående Brunnsviksvattnet så att friskt vatten från Värtan kan rinna in i stället. På köpet blev Ålkistan djupare och numera är vattnet i viken badbart.

Oljeutsläpp

Ett kvardröjande problem är dock de dragvattenledningar som fortfarande rinner ut i Brunnsviken. En av dem mynnar ut mitt i vår hamn.

Vid häftiga regn förorenas vattnet i hamnen av olja som samlats i sedimentbrunnar och som sköljs ut av det kraftiga vattenflödet.

Hösten 1985 gjorde VA-verket en insats för att försöka begränsa skadeverkningarna genom att anlägga en kombinerad pontonbrygga och oljelänsa i hamnen.

Travbana

Om Brunnsviken idag utnyttjas flitigt sommartid av båtfolket så har den tidigare utnyttjats än flitigare vintertid. Ett populärt evenemang förr om åren var de travtävlingar som arrangerades i Brunnsvikens is. En bana plogades upp, läktare byggdes och hästarna spändes för smäckra sulkyliknande tävlingsslädar med höga, smala medar. Travtävlingarna samlade stora åskådarmassor.

Klubbliv

20-talet var ett bra årtionde för båtklubbar. Förutom veteranen på andra sidan Bellevueudden, Segelsällskapet SSB, som bildades redan 1898, så tillkom de övriga av dagens Brunnsviksklubbar på 20-talet.

SBS föregångare SBK bildades 1921, årsbarn med Albano Båtklubb, 1922 bildades Haga Båtklubb och mönstret går igen under 20-talet runtom i utkanten av Stockholms malmar.

Liksom tidigare årtionden när arbetare och tjänstemän som ville kappsegla hade gått samman och bildat egna sällskap som alternativ till KSSS och liknande exklusiva sällskap för besuttna, så bildades på 20-talet  båtsällskap och båtklubbar för den framväxande flottan av små motorbåtar och mer anspråkslösa segelbåtar av de som deltog i den stora regattorna.

Föreningsvana

Vikten av att organisera sig hade många lärt sig inom fackföreningsrörelsen och där hade de också skaffat sig föreningsvana. Arbetare, lägre tjänstemän och hantverkare dominerade SBS medlemsförteckning 1936.

”Inträde i sällskapet beviljas varje välfrejdad person som ställer sig Sällskapets stadgar till efterrättelse och är villig att främja dess intressen” hette det i de första stadgarna.

Till ordförande valdes oftast någon som ansågs särskilt lämpad att föra sällskapets talan utåt, gentemot myndigheter och andra. En sifferkarl valdes att sköta kassörssysslan, osv. Genom årens lopp finns en rad namn på förtroendevalda personer som har gjorts stora insatser för sällskapet.

De anonyma

Det finns också en rad namnlösa, som har jobbat i det tysta. Alltifrån städning i hamn och på klubbholmarna till en hjälpande experthand när det behövts för klubben eller för båtgrannen.

De många olika färdigheterna som finns och har funnits bland medlemmarna har alltid kommit till användning. Det den ena inte klarade kunde den andre. Och goda råd har alltid gått att få gratis…

Gratislösningar har under alla år varit en förutsättning för att kunna driva klubben, hamnen och klubbhamnarna. Det mesta har kunnat fixas gratis eller ordnats av någon till vänskapspris.

Förr och nu

Fester och tävlingar har dominerat klubbverksamheten i övrigt och kostnaderna för tävlingspriser utgjorde länge en tung post i klubbkassan. Graverade pokaler i navigationstävlingar eller ett nysilverfat.

Mötena, framförallt årsmötet, var lika viktiga då som nu och de gamla mötesprotokollen skiljer sig inte mycket från dagens. Visserligen skrevs de för hand med sirlig handstil och dagordningspunkten ”övriga frågor” kallades förr för ”eventuellt.”

Ordförande 1936-86

• 1936-43 Birger Johansson
• 1944-46 Gunnar Johannson
• 1947 Yngve Pettersson
• 1948-53 Sven Törnqvist
• 1954 Gustav Eriksson
• 1955-59 Sven Törnqvist
• 1960-63 Bernt Andersson
• 1964 Ernst Vikström/Lennart Karlsson
• 1965-66 Carl Olof Berg
• 1967-69 Leif Karlsson
• 1970-73 L Mellberg
• 1974-77 Conny Carlsson
• 1978-79 Oskar Esters
• 1980-81 P O Knuts
• 1982-85 Bror Jansson
• 1986 Beiron Brottsjö

Hedersmedlemmar 1986

• Bernt Andersson
• Gottfrid Andersson
• Evald Andersson
• Knut Andersson
• Nils Andersson
• Carl-Olof Berg
• Greger Bergengren
• Ulla Bergengren
• Ragnar Blomberg
• Bertil Flink
• Sten Gunnard
• Folke Hector
• Gideon Holsvik
• Charles Isaksson
• Gösta Jelder
• Leif Karlsson
• Stig Lindau
• Lars Lindholm
• Lars Lundh
• Eric Lundqvist
• Lennart Mellberg
• Bo Rangstedt
• Curt Regnér
• Evert Sundberg
• Bengt Söderberg
• Åke Uddén
• Allan Wadman
• Stig Waterval

Hamnen

Allt var inte bättre förr, även om det ibland kan låta så när båtarna skall upp ur sjön och placeras i hamnområdet. Det har alltid varit problem även om problemen har växlat. Hamnområdet är asymmetriskt och böjt som en banan och det har i alla tider gjort det knepigt att placera båtarna.

Trädmordet

Tidigare fanns det dessutom stora träd på området som markägaren, kommunen, vägrade oss ta bort. Ändock är de borta idag och nu, många år efteråt när ”brottet” rimligen bör vara preskriberat kan det avslöjas hur det gick till.

En påhittig medlem borrade hål i trädens fot, hällde saltsyra i hålen och pluggade igen. Resultatet blev naturligtvis att träden dog och då var det inga problem med att få tillstånd att ta bort dem.

En växande hamn

Hamnområdet har också växt, liksom bryggorna. Fram till 1916 fanns det enbart småbryggorna och bara utanför hamnplanen. Då byggde Stockholms hamnstyrelse bryggor och anlade den strandskoning av sten som idag finns utmed Bellevueudden. Den sluttande strandskoningen sträckte sig ända fram till den plats där slipen ligger.

Först efter andra världskriget, då idrotts- och fritidsförvaltningar hade tagit över ansvaret för småbåtshamnarna, blev hamnplanen utfyllde och utjämnad.

Handkraft och räls

Båtupptagningen sköttes med hjälp av en handvevad slip. Spelet var från början placerat uppe vid en vändskiva på hamnplanen. Därifrån rullades båtarna vidare på räls som gick åt båda sidorna. Småbåtarna baxades över på en liten, enaxlad vang med järnhjul, medan de största båtarna allteftersom ställdes på bockar över rälsen. De allra minsta båtarna drogs upp på trädullar.

På 50-talet byggdes slipen om och spelet placerades uppe vid staketet. Det gamla trästaketet som på gott och ont nu är utbytt mot trådstaket.

Systemet med rälsslip och vändskiva fungerad, men det var tungrott. Principen var att de allra största båtarna togs upp sist, men de blockerade därmed rälsen och det var inte alltid de var klara när sjösättningen nalkades och de första måste vara i sjön

Moderniseringar

På 60-talet konstruerade och byggdes den nuvarande slipen med gummihjulsvagnen. Nu kunde båtarna plockas upp och placeras med individuellt.

Andra förändringar som kom till stånd under den här tiden var att hamnplanen, mot Stallmästeregården, fylldes ut och breddades., rännan och motorkranen byggdes och hamnen fick egen elektricitet. Tidigare fanns bara en ”skarvsladd” från restaurangen.

De som idag tycker att det tar för lång tid att fylla båtens vattentankar, är inte samma personer som var med på klubbens tidigare år. Dessa minns när vattnet fick hämtas vid en vattenpump för hästar uppe vid Norrtull.

De lätta plast-pressenningarna har nu i allt större utsträckning avlöst de gamla tunga tyg-pressenningarna som vintetäckning. Ändå sågs de som en välsignelse när de kom på 50-60-talet för innan dess bestod vintertäckningen av egenhändigt hopsnickrade träluckor, som lades som tak över båtarna.

Klubbhuset

Egenhändigt hopsnickrat är också klubbhuset. Den enda byggnad på hamnområdet som har funnits med alla de 50 åren i sällskapet. Klubbhuset byggdes i slutet av 20-talet av virke som kom från ett gammalt badhus som låg ute på Bellevueudden.

Toaletterna har tillkommit. Annat, som de enskilda skåpen som tidigare stod på rad längs staketet, gamla plåtskjul och stridsvagnshindren utanför grindarna, har försvunnit.

Kiosken

För ett par år sedan flyttades kiosken från sin plats mitt på hamnplanen och kompletterades med ett trädäck som veranda utanför. Den nuvarande kiosken, med servering under sjö- och torrsättningsdagarna och som byggdes på 70-talet, ersatte en tidigare kiosk. Under alla de 50 åren har det funnits möjligheter att köpa sig något ät- och drickbart i hamnen. Under flera åra har vi en egen bensinmack dessutom.

Båtliv

Bryggseglare, fnyser somliga föraktfullt. – Varför skall de egentligen ha båt? De ligger ju mest vid bryggan, undrar andra. Bakom de attityderna finns en syn på båtar som investeringsobjekt, som skall utnyttjas effektivt, som skall ge avkastning i form av så många körde timmar eller distansminuter som möjligt, eller som skall beskattas.

De som resonerar så har inte fritidsbåt och har inte varit med i en båtklubb.

Lite fritid på 30-talet

När sällskapet bildades 1936 var arbetstiden längre än idag och endast söndagar och helgdagar var lediga dagar.

Gubbarna, för då var det mer än i dag männen som skötte båtarna, gick på vårar och höstar ofta direkt från arbetet till hamnen för att jobba med båten. Och precis som idag var jobben med båten, vara sig det var vårrustningen, höstförberedelserna, eller alla de där förbättringarna som kan göras på båten ,en stor del av glädjen med att ha en fritidsbåt.

Gumman kom ner med maten och var det sommar och båten låg i sjön kunde det bli en tur i Brunnsviken på kvällen. På söndagarna for man ut till klubbholmen Skraggen i Värtan.

Ibland arrangerades eskaderseglingar ”långt ut” i mellanskärgården, den mellanskärgård som vi idag åker igenom på väg ut till den nuvarande klubbholmen, Örsholmen. Och idag går eskaderseglingarna till Svenska Högarna och ytterskärgården.

Allt större båtar

Båtarna har blivit större och snabbare. Vid de ofta återkommande navigations-tävlingarna som klubben anordnande på 30-talet låg hastigheterna runt 6 knop. Motorbåtarna (segelbåtar förekom dessutom)  delades upp i två klasser: för båtar med motorer under, respektive över fem hästkrafter.

En annan sak som gjorde att man inte åkte så långt med båtarna var bensinpriset. Priset idag upplevs av många som högt, men förr när en genomsnittlig lön låg på 1kr – 1:50 i timmen kostade bensinen 20-25 öre litern.

5-dagarsveckan

Semesterlagarna 1945 och 1963 medförde att man kunde göra längre resor eller vara ute med båten längre tid, med den verkliga omvälvningen enligt mångas mening kom med 5-dagarsveckan på 60-talet.

Vår- och höstarbete gick läggare och båten kunde utnyttjas mer.

Fritiden och levnadsstandarden har ökat, men det har också konkurrensen från andra fritidsaktiviteter. Före TV:s införande i Sverige var hamnen mycket mer än idag en samlingsplats för medlemmarna.

Det är talande att det första som bygges på klubbholmen Skraggen var en dansbana. Först därefter kom ordenliga bryggor. Ibland ordnades också dans i hamnen.

Ålkistesamlingen

Det var viktigt att visa att man tillhörde en båtklubb, med vimplar , mössmärken och med gemensamma manifestationer.

En tradition som fortsatte en bit in på 60-talet var att båtarna samlades innanför Ålkistan efter helgerna på Skraggen och att sista biten in till hamnen kördes i gemensamma eskader.

Samlingen var från början av praktisk natur. Ålkistan var förr betydligt grundare och framförallt smalare än idag och besvärlig att passera.

På söndagseftermiddagarna var trängseln och köerna för att komma igenom Ålkistan särskilt besvärliga och många lämnade därför Skraggen tidigare på dagen och samlades istället innanför Ålkistan för att fortsätta båtvistelsen och samvaron där.

Så här avslutades samlingen efter höstfesten på Skraggen en augusti-kväll på 30-talet:

”Kl 9 em satte sig båtarna i rörelse med hamnen som mål. I hamnen hade styrelsen gjort det så inbjudande som möjligt för de ankommande och vackert illuminerade båtarna. Ett 50-tal lyktor sattes i en hast upp och tändes så att det var klart i rätt tid. Vår fyrverkerimästare skötte om att eldarna och skotten gjorde största möjliga effekt. När så båtarna defilerat en stund fram och tillbaka i hamnen och fyrverkeriet avbränts, sökte sig de ombordvarande i land och klubbens tävlingar såväl som regattan, ja, säsongen hade därmed fått et värdig avslutning..”

Ett snedsteg

En annan episod kan illustrera hur etablerade samlingarna innanför Ålkistan var. Båtarna låg sida vid sida, nästan som på reserverade parkeringsplatser. Man klev fram och tillbaka över båtarna och kunde lätt slå sig ner och byta några ord och umgås med grannarna.

En någon beskänkt medlem klev en dag lite snett, ramlade ner mellan två båtar och blev stående i det grunda vattnet. Men han fann sig snabbt och skylde över sitt snedsteg med att säga:

– Åh fan! Har Nisse åkt härifrån?

Sillfrukosten

En annan traditionsrik samling som tillkommit i klubben på senare år är sillfrukosten.

På våren när vårrustningen nått sin kulmen och båtarna skall i sjön har medlemmarna samlats i hamnen för att tillsammans ta en paus i vårarbetet, slå sig ner och äta en sillbit och potatis. Ofta har det skett ackompanjemang av levande musik, till glädje även för vårflanörerna i Bellevueparken.

Individer i kollektiv

Samhörigheten och gemensamhet är en sak, uniformitet en annan. Småbåtsägare är i grund och botten individualister. Entypsbåtar ges snabbt individuella särdrag av sina ägare och de krav på enhetlighet, av praktiska eller estetiska skäl, för båtarna eller hamnen som styrelser och årsmötet har fastställt har inte alltid följts till punkt och pricka.

I 50 år har det tvistats om förtöjningar, storleken eller utförandet på båtarna eller andra regler. Estetiska krav som enhetlig färg på de lådor där båtägarna förr förvarade verktyg, fernissa och annat, väckte livlig debatt.

Där färgsättningen är fri så är den också fri. Ett försök att få klubbmedlemmarna att gå samman för att köpa bottenfärg i storförpackning för att få ner priset, det misslyckades skändligen. Var och en hade sitt favoritmärke eller favoritkulör.

Intill den dag då den sista träbåten har hamnat på museum kommer därför diskussionen varje år att höras: Vad är bäst? Rå eller kokt linolja?

Krigsåren

Andra världskriget lade hämsko på båtlivet. Inte nog med att det var bensinransonerat, även linoljan var ransonerad. Men uppfinningsrikedomen var stor.

Många satte segel på båtarna. Andra försåg båtarna med ett eller fler par åror och rodde ut till Skraggen (inte minst för fiskens skull) men även längre färder klarades med handkraft. En annan lösning var att koppla cykelpedaler till propelleraxeln och utnyttja benen i stället. Det förekom också att man satte in ångmaskiner i båtarna. En av klubbmedlemmarna försåg motorn med ett gengasaggregat, en annan satte in ett karbinaggregat och körde motorn på karbidgas.

Körförbud

Bensinransonering i egentlig mening förekom inte för fritidsbåtar. Att den dyrbara bensinen under krigsåren inte slösades bort på nöjesåkande fritidsbåtar administrerades av totalt körförbud. Ransonerad bensin blev det för båtägarna åren närmast krigsslutet.

Naturligtvis gick det att få tag i bensin, men respekten för myndigheterna var stor och körförbudet respekterades av de flesta.

Undantag fanns förstås. Lika viktigt eller viktigare än bensinen var folkförsörjningen. En av medlemmarna hade ett potatisland vid Rydboholm i Kyrkfjärden och fick körtillstånd av myndigheterna för att transportera potatis och sättpotatis. De potatisarna åkte ganska många gånger tur och retur till Kyrkfjärden.

Spruckna båtar

För många blev det bara att sjösätta och vänta på hösten och torrsättningen. De flesta sjösatte båtarna varje år under krigsåren för att båtarna inte skulle torka sönder genom att ligga kvar på land, men det förekom även exempel på det.

Däremot var det inte så att båtarna i klubben blev liggande för att ägaren var inkallad. Under krigsåren var medelåldern på klubben hög och de flesta var för gamla för att bli inkallade.

Efter kriget blev det fart på både båtlivet och båtmarknaden. Folk ville både köpa och sälja båtar och åren 1945-47 byttes hälften av klubbens medlemmar ut mot nya.

Klubbholmarna

Lilla Skraggen var från början det naturliga målet för båtutfärderna.

När sällskapet bildades hade SBK i många år haft Skraggen som klubbholme. Holmen hyrdes av Djursholm AB för 150 kr per år de första åren.

Belägen i Stora Värtan, 5 distansminuter från hamnen innebär det en knappt timmes förd för de flesta båtarna på 30-talet. Skraggen låg lagom långt bort men ändå med tillräckligt mycket vatten runtomkring för att kunna ordna navigationstävlingar.

Enkelt men trivsamt

En dansbana hörde till det första som hade byggts på Skraggen och lika viktigt var flaggstången. Bryggorna tillkom efterhand. Blev det trångt förtöjdes båtarna i varann och man klev över båtarna. Det störde inte nattsömnen som det skulle ha gjort idag eftersom de flesta av båtarna var för små för övernattning. Sov gjorde man i tält på land.

Skraggen för nära

Dans, tävlingar och lekar dominerade livet på Skraggen under flera årtionden.

Efter kriget rustades Skraggen upp, men samtidigt började båtlivet ändra karaktär. Båtarna blev större och snabbare vilket gjorde det möjligt med längre resor över en helg. Många ville ut i Skärgården. Skraggen låg för nära civilisationen och bebyggelse.

Under några år hade sällskapet samlat pengar i en fond för en ny klubbholme och våren 1960 begav sig den dåvarande styrelsen ut på en inspektionsresa till en ö som man hade fått nys om att försvaret hyrde ut.

Örsholmen

Under kriget hade försvaret byggt befästningar och försvarsanläggningar på en rad öar i Stockholm skärgård. Bland dem Örsholmen i Karklöfaret, söder om Karklö.

Nu, 15 år efter kriget, var försvaret beredd att lämna ifrån sig ön till civilister. Kanonerna var för längesedan borta. Kvar fanns några betongbunkrar och kanonfundament samt en hög brygga för enstaka större fartyg.

Civilisterna tar över

Nu gällde det att göra en klubbholme av Örsholmen. Det skulle byggas bryggor och avträden samt – naturligtvis – dansbana och resas flaggstång.

En extra uttaxering på 1 500 kr gjordes för dansbanans. Resten av finansieringen löstes med en ekonomisk samordning. Debiteringssystemet för årsavgiften ändrades så att klubben under det här året fick två årsavgifter i kassan.

Trots det räckte naturligtvis inte pengarna till allt som behövdes men påhittigheten löste resten.

Långa Nisse och militären

Nils Andersson, ”Långa Nisse”, som varit med i sällskapet ända från starten och som var med redan när SBK:arna snickrades på Skraggen, han fann på råd.

Ett större bygge i stan hade just avslutats och byggbodarna, eller futtarna, skulle rivas och virket skulle bara slängas. Klubben fick virket, men det gällde att få ut det till Örsholmen.

Samarbetet med grannarna i Brunnsviken har alltid varit gott och klubben tog kontakt med en av dem, militären på Ing 1, där vi fick låna några pontoner som ingenjörstruppen använde när de byggde färjor och pontonbroar.

Byggresan blev ett äventyr. Pontonerna lastades med virket och annat byggmaterial togs på släp. De var djupt lastade och blev tunga att dra och inte blev de mindre tunga av att de tog i vatten och höll på att sjunka. De tog inte bara in vatten utan också en gädda som blev lunch vid framkomsten.

Virket lastades av och nu kunde man börja bygga.

Hemresan gick betydligt lättare. De i transportgruppen som valde att ta jollarna på släp istället för pontonernas, i tron att det skulle bli lättare, de bedrog sig. Tömda på sin last kom de flatbottnade pontonerna snabbt upp i planingsfart och hemresan gick som en dans.

Örsan ett mål för många

Bryggorna och de andra anläggningarna på Örsholmen har under årens lopp kompletterats och många gånger har vinterisarna farit hårt fram med bryggorna.

På somrarna utgör Örsholmen ett populärt mål. Som mellanlandningshamn för längre färder i Skärgården, som mål för helgutflykter och klubbfester eller som mål för längre sommarvistelser.

Med egna jollar eller med roddbåtarna på ön går det att åka till handelsboden på Gällnö för proviantering. Fisk finns i havet och med hjälp av telefonen som finns på ön går det alltid att ringa någon klubbkamrat som är på väg ut för att få hjälp med varor.

Alla dessa klubbholmar

Alla var dock inte beredda på att omedelbart överge Skraggen för Örsholmen. Under några år hade sällskapet två klubbholmar.

Fortfarande ansåg många att det var en fördel med närheten till Skraggen.

Men det var nära även för utomstående och en tilltagande vandalisering i kombination med att Skraggen utnyttjades allt mindre gjorde att SBS lämnade ifrån sig Skraggen i slutat av 60-talet.

Under några år hade klubben en tredje klubbholme. Brunnsviksklubbarnas samarbetskommitté arrenderade för de olika Brunnsviksklubbarnas gemensamma räkning en udde med tillhörande fiskevatten på Bockö/Storö i början av 70-talet.

Hur många, såväl medlemmar i SBS som andra som besöker vår sida, är inte intresserade av de allra första åren?

Vi ville helst ha suttit och betraktat de fårade männen och de duktiga kvinnorna som startade den verksamhet som idag ger oss så mycket avkoppling och umgänge. Det kunde vi inte, i varje fall de flesta av oss, men vi kan ta del av klubbens historia. De första 50 åren, nedtecknade av de verksamma år 1986, 50 år efter starten 1936.

Denna sida kommer att illustreras med bilder, hämtade från den fina trycksak som framställdes för att fira klubbens 50 årsdag.. efterhand, för det tar tid att digitalisera bilder. Tack, Lotta Wikström, kär medlem som hjälpt mig att digitalisera texten för att på så vis göra den tillgänglig i detta digitala media.